Sagan om koftan Saga
För ett par år sedan stickade jag koftan Saga, design Wenche Roald för Järbo. En kofta som stickas uppifrån halsen och ned till resårkanterna på ärmar och bål. Det är sällan jag stickat en kofta på det sättet. Visserligen en randig med raglan för många år sedan, men den stickades fram och tillbaka med varvstart i koftans öppning. Ingen rundstickning alltså.
I alla fall! Sagan om koftan Saga började med några restnystan av Kampes tvåtrådiga ullgarn som jag tyckte såg fina ut tillsammans. Mönstren fungerade fint tillsammans med färgerna och det blev ett intensivt stickande. Härligt när en impuls fungerar och det bara är att tuta och köra! All mönsterstickning har effekten “bara ett varv till” på mig så koftan växte fram rätt snabbt. En dryg månads stickande mellan dygnets perioder av jobb och sömn resulterade i en klippklar kofta. Yey!
Kampes tvåtrådiga ullgarn - ett favoritgarn
Efter oket delas maskorna upp till ärmar och bål.
Fin mönsterdetalj längst ned på ärmarna.
Att rundsticka en kofta uppifrån innebär att uppläggningen görs i halskanten, extra klippmaskor läggs upp mitt fram och ett ok med ökningar rundstickas. Målet är att antal maskor ska räcka till runt övre delen av kroppen + axlarna. När det målet är uppnått blir nästa etapp att dela in maskorna i tre delar, två ärmar och en bål, som rundstickas nedåt till passande längd.
Min masktäthet stämde inte riktigt med beskrivningens så jag var mycket mån att prova vartefter jag stickade för att vara riktigt säker på att Saga skulle passa mig. Stickade och provade, provade och stickade. Målet var att äntligen göra ett vettigt ylleplagg - som passade - och samtidigt minska i garnlagret. Yess! En känsla av win-win infann sig. Dessutom: stickglädje i varje maska, vackra mönsterbårder som även var lätta att sticka. Vilken fantastisk design av Wenche!
Koftan Saga passade min mamma istället.
Men när jag klippte upp koftan så visade det sig att den var för liten ändå. Hur kunde det bli så? Besvikelsen! Men detta lärde jag mig:
En rundstickning som sitter ihop går alltid att kränga på sig i och med att stickningen kan töja sig på båda ledderna. När det stickade röret sedan klipps upp försvinner denna “töjmån”. Framstyckena blir så smala som de outtöjda maskorna är.
Alltså: det är fortfarande provlapp + mäta och räkna som behövs för att vara helt säker på att få ett passande plagg. Åtminstone på bredden. Längden (varven) stämmer ganska bra när man använder “sticka & prova”-metoden. Alltid något.
Aktiviteten Att Sticka innebär lika ofta att jag repar upp det jag stickat. En process och ett ständigt lärande. Bara att samla på sig och sticka vidare.
