Mary Tudor - den evinnerliga

Mary Tudor, design Alice Starmore. Garn: Spindrift från Jamieson of Shetland Stickor: 3,25 mm

Sedan länge håller jag på att sticka på min favorit Mary Tudor ut boken Tudor Roses (1998) av A. Starmore. Det är en fulvariant där jag översatt originalgarnerna till Spindrift enligt de tabeller som finns att tillgå för det beteendet.

Garnerna är mödosamt hopsamlade via de (få) kanaler som fanns före Shetlands garnkranar öppnade sig. En förberedelse som tog år. Under tiden hann jag både peppa och noja. Och i perioder glömma hela projektet då nystanen bara låg tyst i sin låda. År efter år.

Till sist startade jag upp, det var sommaren 2017 som det äntligen blev dags.

Det var ju inte kärlek vid första varvet precis. Efter den småknepiga nederkanten med mönster + rätstickning började själva mönstret. Det är en fin kombo av tudorrosor och franska liljor med anledning av Marys liv - “the rose of England that became queen of France”. Fint ju!

Diagrammet var både omfattande och ritat med symboler i svartvitt. Även färgerna var knepiga att förhålla sig till. Varför den starka koboltblå som ett störande streck mitt i de franska liljorna? Visserligen är Alice ett geni vad gäller färger, men varför? Det här var motspänsigt. Jag började förstå att det jag påbörjat inte var helt enkelt att genomföra. Jag gillade och ogillade, hatade och älskade. Och eftersom det gick så lång tid mellan varven hann även min stickfasthet både komma och gå. Det blev fint men ändå fult.

Ägde boken Tudor Roses från 1998, den med Mary var på omslaget. Köpte även den omarbetade nyutgåvan av boken som kom 2013. Och det var två helt olika Marys i böckerna! Den äldre hade rakt isatt och nedhasad ärm och elva färger, varav en så hemsk lila att inte ens en mor kunnat älska den. Den uppdaterade versionen av koftan hade ett format ärmhål och inte lika många färger. Snygg! Så vad gjorde jag? Fortsatte enligt den gamla, motspänstiga färgsättningen, och fristajlstickade ett insvängt ärmhål. Givetvis. Varför försöka göra livet lättare och roligare för sig? Nåt straff för fulvariant kanske man ändå ska ha?

Projektet började kännas allt mer vingligt och osäkert. Vilket inte precis är befrämjande för sticklusten. Sommaren 2020 hade jag kämpat mig upp till axlarna, stickade ihop dem, virkade och klippte upp steekarna i ärmhålen.

Provade och kunde iallafall kränga på mig den icke uppklippta bålen. Det var ju en framgång iallafall, kanske kan det bli nåt ändå…

Började fundera på hur jag skulle sticka ärmarna. Det var nu det blev tydligt att orden “fristajl” och “ärmhål” aldrig har, och kommer aldrig, att höra ihop. Hur 17 skulle jag kunna sticka ärmar som passade i ärmhålet? En fråga som jag våndades med ända fram till sommaren 2023. Det vill säga de stunder som jag inte förträngde hela rasket.

Här är vi nu, sommaren 2024. En halv vänsterärm.

Det stod klart. Det här projektet hade klar potential att kunna pågå för alltid. Vara ett evigt UFO. Så jag slutade fundera och bestämde mig bara: Nu ska det bara bli ärmar på eländet och de får se ut hursomhelst! Ingen mönsterpassning, ingen formstickning. Bara ett par rör jag kan trä in armarna i. Ärmar.

Plockade upp maskor runt ärmhålen och började helt okänsligt sticka ena ärmen enligt diagrammets varv 1. Jo, jag hade räknat lite iallafall så mönstret skulle bli centrerat. Och jag hade kommit ihåg att vända diagrammet upp och ned (mer tur än spänstig skicklighet). Detta var förra sommaren, jag satt på balkongen med hatälskningen Mary.

Det som hänt sedan dess är att jag åstadkommit två hela mönsterrapporter på höjden. Stickat minskningar längs vägen “vart 4:e varv på ett ungefär sisådär”. En halv vänsterärm. Den känns lite vid för att vara en halv ärm men det kompenseras nog av att bålen bergis är lite trång.

Nu ligger alltsammans i en stor korg som står framme på golvet. Jag liksom springer på den hela tiden. Idén med detta är att jag inte ska förtränga projektet utan på riktigt sticka klart den i sommar.

Vad har jag eventuellt lärt mig av det här då? Kanske att jag inte ska göra allt så svårt för mig. Jag lever sällan upp och blir sporrad av motgångar. Att sticka varv efter varv med konstant tvivel är ju bara nedgörande.

Jag ska absolut våga lita mer på min magkänsla och stoppa när jag känner mig tveksam. Jag är bergis en sån som aldrig ångrar en upprepning.

Favoriter behöver inte alltid förverkligas genom praktik med stickor och garn. Det går utmärkt att dyrka på avstånd.

Nu får vi se var, när och hur detta eviga projekt slutar. Förhoppningsvis inte med en bild på en halv högerärm sommaren 2027.