Fingervantar från Estland
Magic Loop och utochin - hjääälp!
Jag tänker ibland på den yngling som kom in på min lokala garnaffär och ville köpa garn till sitt första projekt. Han hade nyss lärt sig sticka och tänkte så här: “Det är väl bäst att jag börjar med något enkelt - ett par fingervantar!”
Jag tänker i synnerhet på honom (och undrar hur det gick) när jag med stigande desperation och allt mer sprött, upprepat garn förtvivlat stickar på mina estniska fingervantar från hemslöjden.
Mönsterstickning på fingervantar all over! Jag ska aldrig mer göra sånt. Av allt långsamt och krångligt och knasigt jag stickat i mitt liv måste detta vara det värsta.
Svart garn, stickor 1,5 mm och stickning efter en beskrivning som lämnar en hel del att önska. Den är säkert korrekt på estniska, men som jag skrev i ett tidigare inlägg där dessa vantar figurerade: “Maskinöversättning av sticktermer och begrepp är svårt även idag men innebar ren mystik för 10 år sedan.”
Mönsterstickningen är inte svår, men svårhanterlig med löst spunnet och rätt rivigt garn. Det flyter inte på precis. Och små mönster även på fingrarna - detta kommer jag undvika resten av mitt liv!
Anledningen till att jag vrängt stickningen ut och in är att allt garn då tvingas ta yttervarv i kurvorna vid rundstickning (garnet drar inte ihop stickningen i sidorna som det gärna vill göra). Använder mig av Magic Loop för att inte mörda mig med strumstickor av stål. Stickar fortfarande räta maskor men på den bortre stickan istället för den främre. Det är ett av mina fem bästa sticktips tror jag bestämt!
Det går bra, men är himla pilligt. Håller på med fingrarna och har försökt följa “beskrivningen”. Men den räknar sämre än vad till och med jag gör (15+15 = 32) och gör mig bara frustrerad. Så det har repats och repats. Och aldrig verkar jag komma i mål.
Har nu monterat min lampa med förstoringslins inför helgens battle för att få dem klara. Min förhoppning är att jag kommer bli klar. Och att jag kommer älska dessa vantar mer än några andra vantar jag tagit mig igenom på stickor 1,5 mm. De kommer då troligtvis inte att få lämna hemmet för att undvika att de glöms på bussen.
Nästa gång jag är på hemslöjden i Tallinn och ser någon sucka hänfört och sträcka sig efter asken med det här vantkitet ska jag smyga upp intill och väsa “Naj! Gör det inte! Mina är inte klara efter fem års omysig kampstickning.”
